Avfall eller produkt – en betydelsefull distinktion

Skärpta krav på avfallshantering och ett mer långtgående ansvar är vad EU:s 16 år gamla direktiv 2008/98 om avfall ger uttryck för. Trots att avfallsdirektivet syftar till att skapa tydliga ramar för medlemsländerna är det dock fortfarande otydligt när avfall upphör att vara avfall och i stället övergår till att vara produkt, material eller ämne. Därmed är det också otydligt vilken lagstiftning som verksamhetsutövarna är skyldiga att följa.

Sedan 2008 definieras avfall som varje ämne eller föremål som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med.  Skyldigheten att göra sig av med avfall har dock ett viktigt undantag genom den s.k avfallshierarkin. Avfallshierarkin innebär att avfall i första hand ska förberedas för återanvändning, i andra hand materialåtervinning och i tredje hand annan återvinning. Först om detta inte är möjligt får innehavaren göra sig av med avfallet.

Syftet med kraven på återanvändning och återvinning är att avfall i så hög utsträckning som möjligt ska kunna återanvändas i form av nya produkter, material och ämnen (hädanefter ”produkt”) för att effektivisera medlemsländernas resurshållning. När avfall övergår till produkt upphör avfallsregleringen att vara tillämplig och ersätts i stället av kemikalie- och produktlagstiftningen.  Härmed är tidpunkten då avfall övergår till produkt av avgörande betydelse för att du som verksamhetsutövare ska följa kraven som ställs på din verksamhet.

När upphör avfall att vara avfall?

Avfall upphör att vara avfall främst genom s.k. förberedelse för återanvändning eller materialåtervinning. Förberedelse för återanvändning sker genom att avfall kontrolleras, rengörs och/eller repareras så att det kan återanvändas utan ytterligare behandling. Så snart detta skett har avfallet generellt sett övergått från avfall till produkt.

Materialåtervinning, vilket är det vanligaste förfarandet, sker genom att produkter, ämnen och material som kan användas vid tillverkningen av nya produkter separeras och sorteras. Detta innebär att avfallet generellt upphör att vara avfall i det sista steget i materialåtervinningen.

När materialåtervinning eller förberedelse för återvinning skett krävs dessutom att följande villkor enligt artikel 6.1 i avfallsdirektivet uppfylls för att avfallet ska anses ha upphört att vara avfall:

1. Ämnet eller föremålet ska användas allmänt för specifika ändamål.
2. Det ska finnas en marknad för eller efterfrågan på sådana ämnen eller föremål.
3. Ämnet eller föremålet ska uppfylla de tekniska kraven för de specifika ändamålen och befintlig lagstiftning och normer för produkter.
4. Användning av ämnet eller föremålet kommer inte att leda till allmänt negativa följder för miljön eller människors hälsa.

Avgöranden kring när avfall upphör att vara avfall

Vad som anses utgöra återvinning har prövats i ett antal domstolsavgöranden. I mål M 2010:7 ansågs sluttäckning av en deponi med gummiklipp i dräneringssyfte utgöra ett återvinningsförfarande eftersom gummiklippet bedömdes fylla samma funktion som ett naturmaterial (makadam) och enbart ge upphov till marginell ökad störning för människors hälsa eller miljön.

I MÖD 2021:10, som visserligen rörde frågan om det var skäligt att förbjuda en bilskrots ’självplockningsverksamhet’, uttalade sig domstolen även kring tidpunkten då avfall upphör att vara avfall. Domstolen konstaterade att bildelarna som kunderna själva tillåtits montera bort och köpa fortfarande utgjorde avfall, eftersom de inte genomgått någon form av behandling. På grund av detta kunde de inte anses ha materialåtervunnits eller förberetts för återanvändning.

Frågan om när avfall upphör att vara avfall har även prövats av EU-domstolen. I mål C-629/19, som rörde avloppsslam, konstaterade domstolen att slammet redan innan förbränning för energiåtervinning kan upphöra att vara avfall om villkoren i artikel 6.1 är uppfyllda. EU-domstolen betonade särskilt att rådande gränsvärden måste uppfyllas och att slammet inte får medföra negativa följder för miljön eller människors hälsa. Beträffande bedömningen av påverkan på människors hälsa och miljön ansåg EU-domstolen att förbränningens energiåtervinningssyfte skulle beaktas eftersom detta innebar fördelar för miljön och för den cirkulära ekonomin.

Av intresse är även EU:s förhandsavgörande i mål C-238/2 som rörde icke-förorenade massor. Domstolen konstaterade att det är upp till varje medlemslands domstol att bedöma om en produkt, efter att den har genomgått ett återvinningsförfarande, har upphört att vara avfall utifrån villkoren i artikel 6.1. EU-domstolen påpekade även att rent formella kriterier för när avfall upphör att vara avfall kan strida mot avfallsdirektivet om de saknar relevans för miljöskyddet och riskerar att äventyra direktivets mål och syften.

Slutsats

Enligt avfallsdirektivet upphör avfall att vara avfall när det har genomgått materialåtervinning eller förberetts för återanvändning samt när villkoren i artikel 6.1 uppfylls. Trots dessa kriterier så är det tydligt att en bedömning av vad som utgör ett återvinningsförfarande och när avfallet upphör att vara avfall behöver göras i varje enskilt fall. Som framgår av mål M 2010:7 finns viss vägledning kring vad som utgör ett återvinningsförfarande i svensk praxis. Efterlevnaden av villkoren i artikel 6.1 måste dock bevisas av varje enskild verksamhetsutövare i återvinningsbranschen för varje enskild typ av avfall. För att du som verksamhetsutövare ska kunna följa rätt regelverk är det därmed av avgörande betydelse att dels veta om din verksamhet innefattar en återvinningsprocess, dels att genom tekniskt underlag kunna visa att du både efterlever gällande gränsvärden och tar nödvändig hänsyn till människors hälsa och miljön.