Kan en gruppföreträdare vara försäkringsförmedlare och omfattas av IDD även när den klassas som försäkringstagare enligt nationell lagstiftning? Generaladvokaten föreslår att EU-domstolen svarar ja på den frågan.
Inledning
Federala Högsta domstolen i Tyskland har begärt förhandsavgörande från EU-domstolen i en fråga som rör en tysk gruppförsäkring och hur denna konstruktion förhåller sig till definitionerna av försäkringsdistribution och försäkringsförmedlare i försäkringsdistributionsdirektivet (”IDD”).[1]
Generaladvokaten har lämnat ett förslag till avgörande i målet (C-633/20). I den här artikeln redogör vi i korta drag för förslaget och resonerar kring vilka konsekvenser det får på marknaden i Sverige om EU-domstolen avgör målet enligt generaladvokatens förslag.
Bakgrund
Bakgrunden till målet i den tyska domstolen är i korthet följande.
Företaget TC Medical Air Ambulance Agency GmbH (”Bolaget”) erbjöd konsumenter att, mot ersättning, bli medlem i Bolaget. Medlemskapet gav rätt för medlemmarna att utnyttja ett antal tjänster kopplat till sjukdoms- och olycksfall i utlandet, bland annat en reseförsäkring.
För det ändamålet hade Bolaget tecknat en gruppförsäkring till förmån för sina medlemmar. Försäkringsavtalet hade ingåtts av Bolaget och Bolaget betraktades som försäkringstagare enligt tysk rätt. Bolaget betalade premien för gruppförsäkringen till försäkringsgivaren. Medlemmarna betalade i sin tur en avgift till Bolaget för försäkringsskyddet.
Mot bakgrund av detta utredde generaladvokaten två rättsfrågor:
- Kan man likställa anslutning till gruppförsäkring med ingående av ett försäkringsavtal?
- Kan en gruppföreträdare klassificeras som försäkringsförmedlare trots att den enligt nationell rätt betraktas försäkringstagare?
Reglering av gruppförsäkring i IDD
Gruppförsäkring nämns inte i IDD:s artiklar. Däremot framgår följande av skäl 49:
”När det gäller gruppförsäkring bör kund avse den företrädare för en grupps medlemmar som ingår ett försäkringsavtal för gruppmedlemmarnas räkning, varvid den individuella gruppmedlemmen inte kan fatta individuella beslut om att ansluta sig, t.ex. till obligatoriska tjänstepensionssystem.”
Generaladvokaten drar slutsatsen att skäl 49 syftar på sådana gruppförsäkringar som medlemmen inte fattar något individuellt beslut om att ansluta sig till. I det fallet ska gruppföreträdaren betraktas som kund. Gruppföreträdaren är inte själv försäkringsdistributör.
Enligt generaladvokaten kan det vara ”frestande” (generaladvokatens uttryck) att dra en mer långtgående slutsats och tolka skäl 49 som att det omfattar andra slags gruppförsäkringar än sådana med automatisk anslutning. Generaladvokaten ställer sig tveksam till en sådan slutsats, vilket återspeglas i svaren på rättsfrågorna som vi summerar nedan.
Fråga 1 – Anslutning till gruppförsäkring kan likställas med ingående av ett försäkringsavtal
Generaladvokaten analyserar först frågan om anslutning till en gruppförsäkring kan likställas med att ingå ett försäkringsavtal med följden att verksamheten kan omfattas av begreppet försäkringsdistribution.
Generaladvokaten svarar ja på den frågan. Enligt förslaget ska verksamhet som möjliggör för tredje part att individuellt och frivilligt ansluta sig till en gruppförsäkring – och där denne tredje part indirekt finansierar premien – omfattas av begreppet försäkringsdistribution.
Ställningstagandet motiveras bland annat av att en sådan individuell och frivillig anslutning till en gruppförsäkring i funktionellt hänseende är så pass lik ett traditionellt ingående av försäkringsavtal. Detta talar enligt generaladvokaten för att den person som får försäkringsskydd genom frivillig och individuell anslutning till en gruppförsäkring bör få samma rätt till information och övrigt skydd enligt IDD som den som skaffar försäkringsskydd på traditionellt sätt.
Till följd av dessa funktionella likheter anser generaladvokaten att det inte finns någon anledning att särskilja en aktör som medverkar till ingåendet av ett individuellt försäkringsavtal (som skulle anses som försäkringsförmedlare enligt IDD), och en aktör som organiserar anslutningen till den aktuella typen av gruppförsäkring. Generaladvokaten understryker att genom att klassificera båda dessa aktörer som försäkringsförmedlare enligt IDD uppnås likabehandling under regelverket. Härmed garanteras också att ett högt konsumentskydd tillämpas genomgående.
Fråga 2 – En aktör som klassas som försäkringstagare i nationell lagstiftning kan samtidigt vara försäkringsförmedlare enligt IDD
I denna del analyserar generaladvokaten frågan om det faktum att någon är försäkringstagare inom ramen för gruppförsäkring enligt nationell rätt innebär att den inte kan klassificeras som försäkringsförmedlare enligt IDD.
Generaladvokaten menar att man inte automatiskt kan utesluta aktörer som enligt nationell lagstiftning betraktas som försäkringstagare från IDD:s tillämpningsområde. Det motiveras bland annat med att det inte finns någon harmonisering i fråga om vem som anses vara försäkringstagare enligt nationell rätt och att IDD är inkonsekvent i användningen av begrepp som försäkringstagare och kund.
Generaladvokaten återkommer återigen till vikten av att tolkningen och tillämpningen av IDD ska främja direktivets syften. Sammantaget är generaladvokatens uppfattning att en gruppföreträdare som betraktas som försäkringstagare enligt nationell lagstiftning kan klassificeras som försäkringsförmedlare enligt IDD om gruppföreträdaren mot ersättning bedriver verksamhet som består i försäkringsdistribution.
Slutsats
Generaladvokaten föreslår alltså att en gruppföreträdare som enligt nationell lagstiftning anses vara försäkringstagare samtidigt kan betraktas som försäkringsförmedlare enligt IDD. Detta gäller om gruppföreträdaren mot ersättning bedriver försäkringsdistribution.
Generaladvokaten jämställer vidare anslutning till en gruppförsäkring med ingående av försäkringsavtal och menar därför att en gruppföreträdare som erbjuder sina kunder att ansluta sig till en gruppförsäkring principiellt kan anses bedriva försäkringsdistribution i IDD:s mening.
Kommentar
Målet avser en tysk gruppförsäkring, men de förhållanden som generaladvokaten beskriver påminner i viss mån om obligatorisk gruppförsäkring i Sverige.
I en svensk obligatorisk gruppförsäkring är gruppföreträdaren försäkringstagare och skyldig att betala premien till försäkringsgivaren. Även i Sverige förekommer det att gruppföreträdaren tar ut en avgift från kunden för att finansiera sin premiekostnad. Samma konstruktion verkar ha gällt i det tyska fallet.
En möjlig skillnad mellan förutsättningarna i den svenska konstruktionen och det tyska fallet är dock att man i det senare individuellt och frivilligt fick välja att anta erbjudandet från Bolaget om att bli medlem och därigenom anslutas till försäkringen. Vid obligatorisk gruppförsäkring i Sverige ansluts gruppmedlemmen automatiskt till försäkringen såvida denne inte aktivt väljer att avstå.
Med det sagt förstår vi bakgrunden i det tyska fallet som att försäkringen inte var valfri i sig, även om medlemskapet i Bolaget var det. Vi frågar oss därför hur väsentliga de skillnader som finns mellan försäkringsformen i målet och svenska obligatoriska gruppförsäkringar är för generaladvokatens slutsats.
Vi uppfattar det också som att generaladvokatens syn är svårförenlig med de uttalanden som görs i propositionen till försäkringsdistributionslagen.[2] I propositionen skriver regeringen att gruppföreträdaren (och inte de försäkrade) anses som försäkringsdistributörens kund vid obligatorisk gruppförsäkring, bland annat med hänsyn till den civilrättsliga regleringen i försäkringsavtalslagen.[3] Försäkringsdistributören ska därför i sådana fall fullgöra sina skyldigheter i förhållande till gruppföreträdaren.[4]
Även om vi håller med generaladvokaten om att begreppen kund och försäkringstagare varken är definierade eller konsekvent använda i IDD, undrar vi vad som händer om gruppföreträdaren vid obligatorisk gruppförsäkring både är försäkringstagare och försäkringsförmedlare samtidigt. Betyder det att gruppföreträdaren inte ska betraktas som kund över huvud taget? Mot vem ska då försäkringsgivaren fullgöra sina skyldigheter? Eller är gruppföreträdaren kund i förhållande till försäkringsgivaren, men försäkringsförmedlare i förhållande till gruppmedlemmarna?
Generaladvokaten går inte in på hur gruppföreträdarens roll rent praktiskt ska fungera eller förhållandet mellan nationella regler och IDD. Tillämpningssvårigheterna som kan uppstå i Sverige om EU-domstolen avgör målet enligt generaladvokatens förslag är milt talat flera.
Vad händer nu?
Målet ska nu prövas av EU-domstolen. Ingen tidsplan är ännu bestämd för när förhandsavgörande kan komma att meddelas.
Generaladvokatens förslag till avgörande meddelades den 24 mars 2022 på originalspråk. Förslaget har nyligen översatts till engelska och svenska. Det finns tillgängligt här.
[1] Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution.
[2] Lag (2018:1219) om försäkringsdistribution.
[3] Försäkringsavtalslag (2005:104). Se även Bertil Bengtssons lagkommentar till 19 kap. 5 § i Försäkringsavtalsrätt, fjärde upplagan.
[4] Prop. 2017/18:216, En ny lag om försäkringsdistribution, s. 126.
Har du frågor eller vill veta mer? Kontakta Caroline Landerfors, Isabel McLoughlin eller Robert Karlsson
Contact me and learn more
Caroline Landerfors
Partner / Head of Insurance
Data Protection, Banking and Finance, Insurance and financial services
Skicka ett mail +46 8 463 75 00 +46 768 22 26 98Robert Karlsson
Head of Banking and Finance Regulatory
Banking and Finance, Capital Markets
Skicka ett mail +46 8 463 75 00 + 46 768 22 00 88