I kölvattnet av PFAS-domen

Högsta domstolens nyligen meddelade dom om PFAS har stort miljörättsligt intresse, trots att den främst berör skadeståndsrättsliga frågor. Genom att likställa PFAS med andra skadliga ämnen skapar domen en viktig rättslig referenspunkt. 

Den 5 december 2023 slog HD fast att drygt 150 boende i Ronneby var berättigade skadestånd då påträffade PFAS-halter i klagandenas ansågs utgöra ett sådant fysiskt defekttillstånd som i skadeståndsrättslig mening är personskada.

Trots att domen saknar direkt miljörättslig anknytning har den ändå, som förväntat, visat sig vara av stort miljörättsligt intresse. I HD:s resonemang går det att se likheter med hur domstolen många gånger tidigare resonerat i relation till exempelvis bly och kvicksilver som efter utslag från domstolen lyfts upp på den miljörättsliga ’svarta listan’. Vi ser nu HD följa samma spår i sina uttalanden och därmed likställa PFAS med andra ämnen som i legalt perspektiv betraktas som skadliga.

Vilka branscher kommer drabbas?

Även om domen ännu får betraktas som ung syns redan spår av dess effekter i den miljörättsliga tillsynen. Hos länsstyrelser och kommuner runt om i landet noteras en ökad varsamhet i frågor som rör såväl konstaterad som eventuell förekomst och spridning av PFAS och mängden förelägganden med hänvisning till framför allt miljöbalkens försiktighetsprincip växer inom en mängd olika branscher. Bland föreläggandena ser vi bland annat ökade krav på utredning av förekommande källor till PFAS, ökade krav på provtagning av material, samt ökade krav på rening.

Effekten av tillsynsmyndigheternas tilltagande försiktighet bedöms medföra att fler frågor om PFAS och dess förhållande till den miljörättsliga regleringen är att vänta hos landets mark- och miljödomstolar. Ur ett legalt perspektiv är frågan om hur långtgående krav som tillsynsmyndigheterna genom förelägganden kan ställa i relation till den motstående proportionalitetsprincipen en sannolik utgångspunkt för flera av de kommande prövningarna. Bakom denna frågeställning ser vi bland annat en sedan länge etablerad branschpraxis, inte minst i fråga om hur provtagning i mark och vatten ska ske. Beroende på den närmaste tidens praxisutveckling relaterat till frågor om PFAS föreligger det därmed risk för stora förändringar på kort tid.

Parallellt med rättsprocessen har vi även sett hur frågan om PFAS dykt upp i andra miljörättsliga sammanhang, häribland i 2021-års dricksvattendirektiv som, genom den svenska implementeringen, medfört att det från och med år 2026 kommer att finnas fastställda gränsvärden för PFAS 4 (summan av fyra slags PFAS ämnen) och därmed, i viss mån, en rättslig måttstock för när åtgärder kommer behöva vidtas. Motsvarande trend ser vi i diskussionerna kring det nya avloppsdirektivet där förslag om att städernas avloppsvatten ska renas från bland annat PFAS senast 2045 ligger på bordet.

Utvecklingen styr i detta hänseende mot en rättslig ordning som riskerar bli kostsam för VA-kollektivet. Genom att ställa krav på upprätthållandet av gränsvärden och rening av PFAS ställs därmed även krav på kostsam utrustning för såväl avloppsreningsverk som vattenverk. Härvid aktualiseras frågor om kostnaden i vattenrättslig mening är nödvändig för att kunna driva dessa verk på erforderligt sätt och därmed om det i slutändan är VA-kollektivet eller skattekollektivet som ska stå för notan.

Trots att de miljörättsliga effekterna av PFAS-domen i nuläget främst cirkulerar kring påverkan på dricksvatten får detta konsekvenser även på andra aktörer som genom sina verksamheter antingen orsakar utsläpp eller spridning av PFAS. Inte minst avfalls- och deponianläggningar, vars lak- och processvatten i många fall innehåller förhöjda halter av PFAS, kan antas drabbas av ökad uppmärksamhet från tillsynsmyndigheterna och skarpare krav på installation av reningsutrustning eller utredning av lämplig reningsmetod. Beaktat avsaknaden av effektiva reningsmetoder i nuläget kan detta komma att bli en kostsam historia för de verksamhetsutövare som hamnar först i kön för denna typ av förelägganden. Reningskostnaden kommer även till stor del bero på vilken reningsgrad som bestäms för PFAS, varför effektiviteten jämte kostnaden för reningsmetoden som sådan får anses vara av stort intresse för aktörerna likväl som slutligt beslutade reningskrav. I detta hänseende står både verksamhetsutövarna, tillsynsmyndigheterna och domstolarna fortfarande inför ett ’status quo’ där ökad försiktighet i relation till PFAS ska kombineras med avsaknaden av riktvärden, reningsmetoder och en övergripande proportionalitetsbedömning.

Sverige var ett av de första länderna i världen att uppmärksamma problemen med användningen av PFAS och ett av de länder som ligger bakom det nu aktuella förslaget att begränsa användningen av drygt 10 000 PFAS kemikalier inom EU. Härmed lär Sverige även bli ett föregångsland i fråga om hur det i detalj kommer kunna regleras.

Vilken långsiktig utveckling vi kommer se på det miljörättsliga området är ännu osäkert, på kort sikt kan vi dock räkna med en intressant utveckling i praxis som kommer sätta den framtida kompassriktningen för den miljörättsliga synen på PFAS.

Har du frågor eller vill få mer information om området är du välkommen att kontakta oss på Magnusson.