Vem ska bevisa vad? Betydelsen av bevisbördans placering i kommersiella tvister

Varför använder domstolar bevisbörda?

När två parter tvistar är det ofta svårt för en utomstående att i efterhand avgöra med säkerhet vad som faktiskt har hänt.

En domstol kan inte hantera det problemet genom att avstå från att avgöra tvisten, utan måste komma till en slutsats om händelseförloppet för att kunna avgöra om det krav rättegången avser ska utdömas eller inte.

Bevisbördereglerna är därför ett viktigt verktyg för domstolarna att avgöra tvister.

Vad är bevisbörda?

Att ha bevisbördan betyder, enkelt uttryckt, att man måste övertyga domstolen om att det man hävdar är korrekt och att man annars förlorar tvisten.

Det som ska bevisas i en rättegång är konkreta sakförhållanden (rättsfakta) som att ett avtal med visst innehåll ingåtts, att det föreligger fel i en utförd tjänst eller att en viss betalning har skett. Oftast finns det ett antal rättsfakta som är tvistiga i målet. Ibland kan käranden ha bevisbördan för somliga rättsfakta och svaranden för andra rättsfakta.

Hur regleras bevisbördan?

En stor andel av alla rättegångar avgörs genom att den part som har bevisbördan anses ha misslyckats med att uppfylla den. Det ligger därför alltid i en parts intresse att övervältra bevisbördan på motparten.

Trots att bevisbördans placering är av så stor betydelse finns det väldigt få lagregler om bevisbörda. Principerna för vem som ska bevisa vad har istället växt fram genom domstolarnas praxis och den juridiska litteraturen. I det enskilda fallet finns det inte sällan utrymme för att argumentera om vilken part som ska bära bevisbördan; det är långt ifrån alltid glasklart vem som ska bevisa vad. Man brukar då hänföra sig till ett par principer, som vi strax ska titta lite närmare på.

Beviskravets betydelse I

Bevisbördan hänger tätt samman med begreppet beviskrav, dvs. måttet på hur stark bevisning som behövs för att uppfylla bevisbördan.

Det normala beviskravet är ”styrkt” eller ”visat”. Det åsyftar en hög grad av sannolikhet, som samtidigt är klart lägre än brottmålskravet ”bortom rimligt tvivel styrkt”.

Ord och begrepp som vi i dagligt tal ofta tänker oss vara synonyma med varandra, såsom ”det är sannolikt”, ”det kan antas” och ”det finns övervägande skäl” har i rättsliga sammanhang helt olika, distinkta betydelser när de används för att beskriva ett beviskrav. De tre nyss-nämnda begreppen har dock det gemensamt att de är lägre ställda beviskrav än det ordinarie kravet ”styrkt”.

Beviskravets betydelse II

Bevisbördan kan mildras genom att beviskravet sänks. Ett av de vanligaste skälen till sänkt beviskrav är att en omständighet är svårbevisad. I rättegångsbalken finns t.ex. en särskild regel som anger att svårberäknade (men i sig bevisade) skador får ”uppskattas till skäligt belopp”. På motsvarande sätt sänks ibland kravet på att visa orsakssamband mellan en viss händelse och en skada. Domstolarna kan således laborera med både bevisbördan och beviskravet för att åstadkomma ändamålsenliga förutsättningar i en process.

Bevissäkringsteori

Den mest klassiska bevisbörderegeln innebär att den som påstår något ska bevisa sitt påstående. Förr i världen gällde den regeln strikt i Sverige – det angavs i klartext att käranden skulle bevisa grunden för sin talan och svaranden bevisa sina invändningar. Det finns förstås fördelar med en enkel regel, men bevisbördan fördelas då ofta genom slumpartade faktorer, såsom vilken av parterna som har inlett rättegången.

Den modernare varianten av den här principen är att den som har störst skäl, eller bäst möjlighet, att säkra bevisning får bevisbördan. Det är det kanske vanligaste sättet att fördela bevisbördan idag. Bevekelsegrunden för den principen är bland annat att det är lättare att bevisa att något har hänt än att bevisa att det inte hänt.

Bevissäkringsteori i praktiken

Genom att premiera den som säkrar bevis kan antalet tvister minskas, eftersom det finns mindre utrymme för osämja om bevisläget redan från början är klart.

Det är möjligt att skapa bevisning om att ett avtal ingåtts genom att ingå det skriftligen, och det är möjligt att begära ett kvitto när man betalar. Enligt bevissäkringsteorin bör bevisbördan därför läggas på den part som exempelvis hävdar att ett avtal har ingåtts eller att en betalning har skett. På motsvarande sätt är det lättare att bevisa att en inköpt vara är felaktig än att den är felfri, och därför måste den som påstår fel oftast också bevisa detta.

Materiell bevisbördeteori

En annan vanlig princip för att ålägga en part bevisbördan är att utgå från ändamålen bakom de i målet aktuella lagreglerna och att sträva efter att regelns genomslag i samhället blir så stort som möjligt.

Lagstiftning kan dock fylla flera olika, ibland motstridiga syften. Ett övergripande syfte med civilrätten är att underlätta för och effektivisera näringslivet, men det finns förstås också intresse av att kunna motverka bedrägerier och liknande missbruk av det ekonomiska systemet. Vissa grupper, exempelvis konsumenter, anses särskilt skyddsvärda och anses ofta böra slippa bära bevisbördan. Vid sådana målkonflikter får man väga de olika intressena mot varandra för att försöka hitta rätt balans.

Materiell bevisbörda i praktiken I

Ett exempel på ändamål som motiverar användning av  materiell bevisbördeplacering är att möjligheten att använda bankkort i samhället kräver en enkel masshantering från bankernas sida. Detta sänker kostnaden för att tillhandahålla tjänsten och den blir därmed mera tillgänglig.

För att det ska vara möjligt har en kontokorts-innehavare som påstår att någon obehörigen använt kortet bevisbördan initialt. Men om innehavaren lyckas visa att kortet antagligen missbrukats (dvs. uppfyller ett lågt beviskrav) går bevisbördan över på banken. Det motiveras bl.a. av att det förstås inte är önskvärt att innehavaren behöver betala för annans (brottsliga) användning av kortet.

Materiell bevisbörda i praktiken II

När det gäller grupper som anses skyddsvärda finns det några exempel på lagreglerad bevisbördeplacering:

• Den som påstår sig ha blivit diskriminerad behöver bara lägga fram bevis som ger anledning att anta att diskriminering förekommit. I så fall måste motparten bevisa att diskriminering inte förekommit.
• Om en konsument bevisar att en köpt vara är behäftad med fel, måste näringsidkaren bevisa att felet inte fanns där vid köptillfället, om felet visar sig inom två år.

Sannolikhetsteori

Att domar i tvister får ett materiellt korrekt utfall är en viktig aspekt av rättsskipningen, inte minst för allmänhetens förtroende för domstolarna. En princip som ibland anförs för bevisbördans placering är därför sannolikhetsteorin. Den finns i två varianter: dels att den part som påstår något ovanligt eller osannolikt måste bevisa sina påståenden, dels att ingen av parterna har bevisbördan och att den som lägger fram bäst bevisning vinner målet. I det senare fallet gäller således beviskravet övervägande sannolikt (= mer troligt än inte).

Sannolikhetsteorin har inget uttryckligt stöd i Högsta domstolens praxis när det gäller tvistemål, men det finns anledning att anta att ursprungssannolikheten i ett påstående ofta spelar stor roll i domstolarnas avgöranden (dvs. hur rimligt ett påstående i sig verkar, oaktat bevisning).

Sannolikhetsteori i praktiken

En part som påstår något ovanligt, till exempel att ett avtal innebär andra villkor än vad parterna har brukat avtala tidigare eller hur den brukar fungera i den aktuella branschen, har typiskt sett bevisbördan för detta. Det gäller i synnerhet om det aktuella villkoret är förmånligt för den påstående parten. Detta kan motiveras på flera sätt, men det kan hävdas att det finns ett inslag av sannolikhetsteori i resonemanget. Domstolen får dock inte döma över något annat än det parterna påstått i ett tvistemål, vilket ibland leder till att domar inte överensstämmer med verkligheten.

I förvaltningsrättsliga mål, dvs. mellan enskilda och det offentliga, finns ett mer framträdande intresse av att domar ska bli materiellt korrekta. Därför har domstolen, till skillnad från i tvistemål, en egen utredningsskyldighet i sådana mål. Detta saknas helt i brottmålen, där ett centralt intresse är att undvika att oskyldiga döms, vilket innebär att man får acceptera att ett antal skyldiga frikänns.

Sammanfattning

Att den ena parten får bära bevisbördan är en nödvändig del av ett fungerande rättssystem. Vem som ska bära bevisbördan i olika typfall framgår sällan av lag, men ofta av Högsta domstolens domar. Den vanligaste principen för att fördela bevisbördan är att den som haft lättast att säkra bevisning också får bevisbördan. Men det finns många undantag från huvudregeln. Sådana undantag hänger ofta samman med att det finns ett övergripande ändamål som ska åstadkommas av en reglering. Det finns en bred palett av argument som kan användas för att argumentera för bevisbördans placering i ett enskilt fall. Principerna för bevisbördans placering syftar till att skapa en rimlig avvägning både mellan parternas intressen och mellan olika samhälleliga intressen. Domstolen kan också använda beviskravets styrka för att nyansera effekterna av bevisbördeplaceringen.

Välkommen till Magnusson

Vilken part som ska bevisa vad är ofta en svår och avgörande fråga i tvister mellan företag. Det är en god idé att försöka reda ut hur en domstol mest troligt kommer att avgöra bevisbördefrågan innan man bestämmer sig för att driva eller bestrida ett krav rättsligt.

Magnussons tvistlösningsgrupp har stor erfarenhet av att bedöma bevisbördefrågor och av att övergripande analysera företags utsikter att få framgång i rätts-processer.

Hör gärna av dig till oss på Magnusson om ditt företag hamnar i tvist. Vi hjälper er att fatta det bästa beslutet i just er situation.