Processrättsliga nyheter 2024

Magnussons tvistlösningsgrupp sammanfattar några intressanta rättsfall från det senaste året. Vi går igenom tvister om tak som rasat in, branschpraxis vid virkeshandel, vinstutdelning i bolag som dragits med förluster, hur ärenden om förtal i podcasts ska handläggas av domstolen och hur man ska gå till väga om flyttstädningen av ens bostadorsakar en vattenskada.

Högsta domstolens avgörande NJA 2024 s. 52, ”Möbelvaruhuset i Boden”

När en försäkringstagare och ett försäkringsbolag är oense om en viss skada ska ersättas genom en försäkring är en vanlig tvistefråga huruvida skadan är ”plötslig och oförutsedd”. Det är ett krav som regelmässigt finns med i försäkringsvillkoren och som syftar till att exkludera exempelvis skador som har utvecklats över tid och som borde ha upptäckts tidigare. Högsta domstolen (”HD”) fick anledning att tolka detta krav i det här målet.

Taket på ett möbelvaruhus i Boden hade rasat in och totalförstört butiken. Orsaken till raset var ett tungt snötäcke på varuhusets tak. Snömängderna var normala för årstiden och platsen, det hade röjts snö på taket några veckor tidigare och snöfallet hade därefter varit måttligt. Varuhuset hade byggts på 70-talet och därefter renoverats i omgångar, men renoveringarna hade inte inkluderat förstärkning av byggnadens stomme. Det fanns därför brister i konstruktionen, men det hade inte framgått vid tidigare besiktningar.

HD bedömde att huvudorsaken till att taket rasade var brister i byggnadens konstruktion och inte mängden snö. Att skadan var plötslig rådde det inga tvivel om; skadorna uppkom omedelbart vid raset. Frågan var därmed om skadan också var oförutsedd.

Att skadan ska vara oförutsedd innebär enligt HD att skadan ”i någon rimlig mening” inte kunnat gå att förutse. HD förklarade att bedömningen ska göras objektivt utifrån vad som typiskt sett kan förutses i den aktuella situationen. Bedömningen ska samtidigt göras utifrån försäkringstagarens perspektiv i det enskilda fallet. HD fäste i detta avseende vikt vid att bristerna i takkonstruktionen inte kunde märkas av med blotta ögat och att besiktning skett utan anmärkning. HD kom därför fram till att skadan även var oförutsedd och att försäkringsbolaget var skyldigt att ersätta skadan.

HDs avgörande NJA 2024 s. 369, ”Flyttstädningen”.

Det är vanligt förekommande att en köpare påtalar ett fel i ett köp gentemot säljaren och exempelvis kräver prisavdrag. Det behöver inte nödvändigtvis vara säljaren som faktiskt har orsakat felet, men i förhållande till köparen så är det naturligtvis säljaren som typiskt sett ansvarar för detta. Om säljaren anser att det är en tredje part som har orsakat felet så kan säljaren ibland i nästa led vända sig till denna tredje part och begära motsvarande ersättning som säljaren har fått utge till köparen.

I det aktuella målet hade säljaren av en fastighet betalat 70 000 kr i en förlikning till köparna efter att köparna hade framställt ett betydligt högre krav på prisavdrag efter en vattenskada som upptäckts i fastigheten. Säljaren väckte därefter talan mot den städfirma som säljaren påstod hade orsakat vattenskadan och krävde städfirman på de 70 000 kr som hade betalats till köparna i förlikningen.

HD lät tingsrättens och hovrättens bedömningar att städfirman hade orsakat den aktuella vattenskadan stå fast och meddelade enbart prövningstillstånd i frågan om säljaren därmed hade rätt till ersättning från städfirman motsvarande förlikningsbeloppet.

HD kom fram till att köparna hade rätt till prisavdrag från säljaren på grund av vattenskadan och att det fanns ett adekvat orsakssamband mellan skadan och den förlikning där säljaren kompenserade köparna. Förlikningen var, som HD uttryckte det, betingad uteslutande av den aktuella vattenskadan, dvs. det fanns inga andra mellanhavanden eller intressen mellan säljaren och köparna som föranledde förlikningen.

Villkoren för förlikningen ansågs i övrigt skäliga med hänsyn till risken för högre kostnader vid domstolsprövning, inklusive rättegångskostnadsansvar. Annorlunda uttryckt fanns det skäl för säljaren att utgå från att det var mer ekonomiskt gynnsamt att gå med på förlikningen än att gå hela vägen och låta en domstol pröva saken. Kostnaden för att åtgärda hela vattenskadan hade dessutom, enligt HD, uppgått till minst ett lika högt belopp som förlikningslikviden. Säljaren ansågs härigenom också ha begränsat sin skada på ett tillräckligt sätt och kostnaden ansågs sammantaget därför vara ersättningsgill i förhållande till den part som orsakat skadan, dvs. städfirman.

En skadelidande (säljaren i det här fallet) kan alltså redan efter en förlikning med sin avtalspart (köparen i det här fallet) kräva ersättning från skadevållaren (städfirman i det här fallet) motsvarande förlikningsbeloppet. Något som förvisso har varit rättsligt möjligt även tidigare, men HD ger närmare vägledning kring förutsättningarna för detta. Det krävs alltså att det finns ett adekvat orsakssamband mellan felet/skadan och förlikningen, och även att förlikningen framstår som skälig och ekonomiskt motiverad på ett sätt som gör att säljaren får anses ha begränsat sin skada.

HD:s avgörande ger en skadelidande i säljarens position tydligare förutsättningar inför valet mellan att förlikas med köparen och kräva skadevållaren på förlikningsbeloppet, snarare än att driva en hel process gentemot köparen i ansvarsfrågan och försöka gå skadelös den vägen. Säljaren kan i slutändan teoretiskt sett gå lika skadelös i båda situationerna, med skillnaden att om tvisten mellan säljaren och köparen först ska prövas i domstol blir processriskerna fler och tidpunkten för (den eventuella) skadelösheten inträffar dessutom sannolikt långt senare, något som inte är oväsentligt ur ett kommersiellt och pragmatiskt perspektiv.

HDs avgörande T 5269–23, ”Branschutlåtandet

En central del av processföring i domstol är att åberopa de omständigheter som talan grundar sig på och de bevis som styrker dessa grunder. En part måste vara tydlig med vad som ska användas som bevisning och vilka omständigheter beviset ska styrka. Som huvudregel får varken nya omständigheter eller bevis åberopas i högre rätt. Den juridiska argumentationen får dock förändras även efter överklagande, eftersom innehållet i gällande svensk rätt inte behöver bevisas. Denna princip brukar benämnas med den latinska sentensen jura novit curia, ”domstolen känner lagen”.

I det här målet hade den ena parten – ett sågverk – givit in ett utlåtande i hovrätten om vad som var branschpraxis vid handel med virke. Närmare bestämt redogjorde utlåtandet för hur undersökning och reklamation av felaktigt virke går till i branschen. Av utlåtandet framgick att en viss slags hantering i princip alltid tillämpades. Sågverket åberopade utlåtandet som bevisning först i HD, eftersom parten dessförinnan hade betraktat det som ett rättsutlåtande och inte som ett bevis.

Frågan som prövades i målet var om ett utlåtande avseende branschpraxis är att anse som ett bevis eller inte. Om utlåtandet var att betrakta som ett bevis, aktualiserades också frågan om det har lagts fram i hovrätten så att det kan åberopas i HD utan hinder av rättegångsbalkens regler om nya bevis i högre rätt.

HD förklarade att utlåtanden om att det finns ett visst sätt att hantera affärer i en bransch normalt sett är att betrakta som påståenden om att vissa konkreta sakförhållanden föreligger. Konkreta sakförhållanden ska bevisas i en rättegång om parterna är oense om dem. När domstolen har värderat beviset bedömer tingsrätten vilken rättslig relevans det bevisade eller icke bevisade sakförhållandet har (och i detta senare avseende är det fritt fram för parterna att argumentera även i högre rätt).

Utlåtandet var alltså ett bevis och eftersom det inte hade åberopats tidigare avvisades det av HD. HD förklarade att hovrätten borde ha kommunicerat med parten för att klarlägga vad partens avsikt med utlåtandet var, men konstaterade att bristen på kommunikation inte påverkat utgången av målet, varför återförvisning inte skulle ske.

Målet är sammantaget ett intressant tydliggörande av både parternas och domstolens skyldigheter vid en rättsprocess. Det är viktigt att parterna är tydliga med vad de anser att de olika dokumenten har för betydelse för prövningen av målet, men domstolen har en långtgående skyldighet att reda ut sådana frågor om en part är otydlig.

Eftersom utlåtandet var tänkt att användas som bevis, men företaget endast hänvisade till det som ett rättsutlåtande, uppstod en oklarhet som hovrätten borde ha klargjort. Det fanns dock inget som antydde att hovrätten hade använt utlåtandet som bevis. Därför kunde man inte anta att denna underlåtenhet hade påverkat målets utgång. Hovrättens dom upphävdes därför inte på grund av rättegångsfel. HD kunde därför pröva målet och fastslog därmed att utlåtandet mot den bakgrunden inte fick åberopas i HD.

HDs avgörande T 5171-23, ”Four Gardens”

Frågor om under vilka förutsättningar ett aktiebolag får dela ut vinst till sina ägare är av stor betydelse för näringslivet. De begränsningar som finns i lagstiftningen syftar både till att skydda aktieägarna och bolagets borgenärer. HD har förklarat att reglerna måste bygga på en balans mellan syftet med bolagets verksamhet – att skapa vinst till fördelning åt aktieägarna – och borgenärernas intresse av att bolaget kan betala sina skulder.

I en dom som meddelades dagen före julafton prövade HD hur begränsningarna av utdelningens storlek ska tillämpas. Bolaget som var aktuellt i målet hade gått i konkurs efter att en stor utdelning till den enda aktieägaren hade genomförts. I målet krävde konkursboet att aktieägaren skulle betala tillbaka utdelningen eftersom den stred mot utdelningsreglerna. Det hade i så fall inneburit att andra bolag som hade krav mot konkursboet hade fått en större andel av sina krav ersatta.

Det finns två regler som begränsar det belopp som får delas ut i ett aktiebolag, som båda anknyter till bolagets finansiella ställning. Den första regeln kallas beloppsspärren och är i grunden ganska tydlig – bolaget får inte dela ut så mycket pengar att det inte finns full täckning för det bundna kapitalet. Bokföringen måste alltså visa att tillgångarna överstiger skulderna även efter utdelningen.

Den andra begränsningen kallas försiktighetsregeln. Regeln innebär att bolaget bara får dela ut pengar om utdelningen framstår som försvarlig utifrån bland annat bolagets verksamhet, omfattning, risker, likviditet och konsolideringsbehov. Som formuleringen antyder är försiktighetsregeln inte lika lättillämpad – det är många aspekter som ska beaktas i försvarlighetsbedömningen.

I målet konstaterade tingsrätten och hovrätten att utdelningen hade varit förenlig med beloppsspärren och att frågan var om försiktighetsregeln hade överträtts. Domstolarna gjorde dock olika bedömningar gällande försiktighetsregeln, vilket blev frågan för HD att ta ställning till.

Bolagets styrelse ska göra en bedömning av om föreslagen utdelning är försvarlig. Bedömningen ska motiveras skriftligen för aktieägarna inför bolagsstämman och om det finns osäkerhet ställs högre krav på motiveringen. HD konstaterade i domen att kravet på motivering inte bara är till för att skydda aktieägarna från förhastade beslut, utan även syftar till att skydda borgenärernas rättmätiga krav. Förarbeten till regleringen anger att om kravet på tillräcklig motivering åsidosatts ska utdelningen betalas tillbaka av mottagaren. HD ifrågasatte dock om det verkligen kan ha varit lagstiftarens avsikt utifrån hur lagtexten är formulerad. HD bedömde därför att återbäring av utdelningen inte skulle ske enbart på grund av bristfällig motivering enligt försiktighetsregeln.

HD förklarade vidare att det ligger i sakens natur att en bestämmelse som kräver en mångfacetterad bedömning utifrån ett vagt försvarlighetsperspektiv måste tillämpas restriktivt, dvs. att utdelningen bara ska återbäras vid klara övertramp. Så länge styrelsens rent metodmässigt agerat tillräckligt aktsamt i situationen bör det finns en relativt omfattande marginal för styrelsen att agera inom. Mot bakgrunden av en återhållsam tillämpning bedömde HD att utdelningen inte skulle återbäras och att aktieägaren således fick behålla den.  En domare i HD var skiljaktig och ansåg att bolagets mångåriga förluster i kombination med en överdrivet positiv budget för framtiden gjorde att utdelningen inte var försvarlig.

Domen klargör på ett bra sätt hur styrelser och aktieägare ska resonera inför sina utdelningsbeslut.

HDs avgörande Ö 6426-23, ”FT till T”

Huvudregeln vid tvister i domstol är att den part som vinner målet har rätt till ersättning för alla kostnader som uppkommer med anledning av tvisten, inklusive ombudskostnader. För mål om mindre värden gäller dock att den vinnande parten bara kan få ersättning för en timmes rättslig rådgivning enligt rättshjälpstaxan (cirka 1 500 kr exklusive moms). Detta kallas för förenklade tvistemål (FT-mål). Ett mål anses som huvudregel gälla mindre värden om det yrkade beloppet understiger ett halvt prisbasbelopp, dvs. yrkandet ska understiga 30 000 kr för år 2025.

I det här målet hade en person inlett en skadeståndstalan för förtal som svarandeparten påstods ha gjort sig skyldig till i en podcast. Skadeståndsbeloppet som yrkades var 20 000 kr, dvs. under gränsen för att vara ett FT-mål. Tingsrätten handlade målet som ett förenklat tvistemål vid utfärdandet av stämning. Svaranden begärde dock att målet istället skulle handläggas enligt de allmänna rättegångskostnadsreglerna.

Bestämmelserna om FT-mål ska enligt en undantagsbestämmelse inte tillämpas om svaranden kan göra sannolikt i) att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller ii) att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Om undantagsregeln blir tillämplig har den vinnande parten således rätt till full ersättning för rättegångskostnader även om det yrkade beloppet är lågt.

Svaranden hävdade, i relation till det första kriteriet, att målet egentligen rörde ett högre värde eftersom käranden hade påstått att han drabbats av inkomstförlust på grund av förtalet. I relation till det andra kriteriet hävdade svaranden att hennes kollegor och ett närstående bolag också kunde få skadeståndskrav mot sig med anledning av det påstådda förtalet.

I målet aktualiserades också frågan om de rättighetsaspekter som finns i förtalsmål innebär att vanliga rättegångsregler ska tillämpas fastän målet rör ett mindre belopp. En förtalsrättegång innebär att rätten till yttrandefrihet ställs mot rätten till privatliv – som ju båda är hörnstenar i en demokrati. Att sådana värden står på spel kan tala för att parterna ska kunna få ersättning för sina rättegångskostnader, men risken att behöva betala motpartens kostnader kan också avskräcka parter från att inleda eller bestrida en talan.

HD konstaterade utifrån förarbeten att lagtextens formulering om ”högre värde” inte ska tolkas på annat sätt än att det bara avser ekonomiska värden. Att grundläggande samhällsvärden kan stå på spel gör således ingen skillnad.

Vidare konstaterade HD att tidigare praxis varit restriktiv med att tillämpa undantaget från FT-målsreglerna. Det måste finnas mer än bara begränsade kopplingar mellan det pågående målet och andra potentiella tvister. Det måste också vara ganska säkert att de potentiella tvisterna kommer att bli aktuella. I det här fallet bedömde HD att påståendena om nya tvister om högre belopp mot svaranden eller andra var för vaga för att kunna leda till ändring av handläggningsform.

HD beslutade därför att målet även fortsatt skulle handläggas som ett FT-mål, dvs. i princip utan rätt till ersättning för rättegångskostnader.

Möjligheterna att få rättegångskostnader ersatta respektive risken för att behöva svara för motpartens rättegångskostnad är viktigt att beakta och ta ställning till innan en part inleder en tvist. Det gäller särskilt när det omtvistade beloppet är förhållandevis litet, eftersom rättegångskostnaderna då blir mera omfattande rent proportionerligt. HD:s klarläggande är därför välkommet.

Vill du veta mer?

Har du frågor om något av de rättsfall vi beskrivit, eller behöver du juridisk rådgivning?
Tveka inte att höra av dig till oss på Magnusson.

Contact me and learn more