Processrättsliga nyheter från Högsta domstolen under 2026

Magnussons tvistlösningsgrupp sammanfattar några intressanta och uppmärksammade avgöranden från 2026. Vi behandlar bland annat frågor om preskriptionsavbrytande erkännanden, domsrätt i gränsöverskridande avtalsförhållanden, processmaterialets omfattning i dispositiva tvistemål samt bevisbörda och beviskrav vid bedömningen av hypotetiska händelseförlopp i skadeståndsmål.

Högsta domstolens avgörande NJA 2026 s. 42, ”Dödsbodelägarens preskriptionsavbrott”

Frågan om när en gäldenär ska anses ha erkänt en skuld är central inom preskriptionsrätten. En fordran preskriberas som huvudregel tio år efter dess tillkomst. Preskriptionen kan dock avbrytas genom att gäldenären erkänner fordringen, varvid en ny preskriptionstid börjar löpa från dagen för avbrottet. I det här målet var frågan om upptagandet av en skuld i en bouppteckning innebär att gäldenären ska anses ha erkänt fordringen gentemot borgenären. Högsta domstolen (HD) konstaterade att ett erkännande måste vara riktat mot borgenären för att ha preskriptionsavbrytande verkan. Något preskriptionsavbrott har exempelvis inte skett om gäldenären tar upp en fordran i en handling som inte är avsedd för borgenären. Att en skuld tas upp i en bouppteckning innebär inte i sig att preskriptionsavbrott har skett, eftersom erkännandet som utgångspunkt inte kan anses vara riktat mot borgenären. HD framhöll att bouppteckningar primärt sett är avsedda för dödsbodelägarna och efterarvingarna, inte för borgenärer.  Bedömningen kan emellertid bli en annan om borgenären ingår i den personkrets som bouppteckningen är avsedd för och skulden har tagits upp reservationslöst. En borgenär bör då anses ha befogad anledning att utgå från att gäldenären anser sig betalningsskyldig. Gäldenären får då anses ha erkänt fordringen gentemot borgenären med preskriptionsavbrytande verkan. Det saknar betydelse om borgenär som tillhör den kretsen var närvarande vid bouppteckningsförrättningen eller inte.

Avgörandet är av praktisk betydelse för den som i egenskap av dödsbodelägare eller efterarvinge har en fordran mot den avlidne. För dessa borgenärer kan ett reservationslöst upptagande av skulden i bouppteckningen få betydelse inte bara för dokumentationen av fordringen, utan även för frågan om preskriptionsavbrott. Det finns därför anledning att säkerställa att fordringen anges korrekt eftersom det kan innebära att en ny preskriptionstid börjar löpa.

Högsta domstolens avgörande NJA 2026 s. 170, ”Den polska byggnadsställningen”

Vid gränsöverskridande avtalsförhållanden uppkommer ofta frågor om domsrätt och behörigt forum. I det aktuella målet gällde frågan om svensk domstol var behörig att pröva en tvist om försäljning av varor när svaranden hade hemvist i en annan EU-medlemsstat och leveransorten inte kunde fastställas utifrån avtalet, men köparen hade fått faktisk rådighet över varorna på en ort i Sverige. Ett svenskt bolag hade förvärvat en byggnadsställning av ett polskt bolag. Byggnadsställningen fraktades från Polen till Örebro av en fristående transportfirma. Avtalet mellan parterna angav inte någon leveransort. Sedan käranden gjort gällande att byggnadsställningen var behäftad med fel uppstod tvist mellan parterna. Behörighetsfrågan regleras av Bryssel I-förordningen, enligt vilken huvudregeln är att talan ska väckas vid domstolen i den medlemsstat där svaranden har hemvist. I avtalsförhållanden kan talan emellertid väckas vid uppfyllelseorten, vilken vid köp av varor utgörs av den ort dit varorna enligt avtalet har eller skulle ha levererats. Med utgångspunkt i EU-domstolens praxis om en autonom tolkning av begreppet leveransort fann HD att det avgörande är den ort där varan faktiskt överlämnas till köparen och där denne får faktisk rådighet över varan. Örebro konstaterades därmed vara den slutliga leveransorten varvid Örebro tingsrätt befanns behörig att pröva tvisten.

Frågan om behörig domstol kan få stor praktisk och ekonomisk betydelse. Det är viktigt att parterna anger leveransorten i avtalet. Om avtalet saknar en sådan uppgift får parternas faktiska handlande betydelse för bedömningen. Den relevanta leveransorten är den ort där köparen erhåller faktisk rådighet över varan på dess slutliga bestämmelseort. Det saknar avgörande betydelse var varan överlämnas till en fristående transportör.

Högsta domstolens avgörande NJA 2026 s. 216,”Vindsvåningen”

I dispositiva tvistemål är det parterna som ansvarar för att åberopa det material som ska ligga till grund för domstolens prövning. Parterna har möjlighet att åberopa handlingar sakframställningsvis, vilket innebär att handlingarna förs in i processen på annat sätt än som bevisning. I det aktuella målet hade käranden gett in sådana handlingar. Hovrätten beaktade dock inte handlingarna med motiveringen att de inte hade åberopats som bevisning och därför inte kunde läggas till grund för bedömningen av tvistiga rättsfakta. HD hade därför att pröva om hovrättens underlåtenhet att beakta handlingarna innebar att ett rättegångsfel hade förekommit. HD framhöll inledningsvis att rätten efter en samvetsgrann prövning ska avgöra vad som är bevisat i målet. Domstolens skyldighet att beakta en omständighet är inte beroende av om den har förts in i målet genom något som uttryckligen har åberopats som bevisning. Det avgörande är i stället om omständigheten har förekommit i målet på ett sådant sätt att den utgör en del av processmaterialet. Mot denna bakgrund fann HD att hovrätten hade begått rättegångsfel genom att bortse från handlingarna. Att handlingarna i stället hade kunnat åberopas som bevisning föranledde ingen annan bedömning. Rättegångsfelet ansågs vara av sådan beskaffenhet att det kunde antas ha inverkat på målets utgång.

HD behandlade även frågan om vilket ansvar domstolen kan anses ha för att klarlägga hur handlingar ska klassificeras processuellt. Inom ramen för processledningen kan domstolen ha anledning att verka för att en handling som lagts fram sakframställningsvis i stället ska åberopas som bevisning. Uttalandet ska dock inte förstås som att domstolen har ett allmänt officialansvar för att klassificera ingivna handlingar.

Avgörandet tydliggör att processmaterialet i dispositiva tvistemål inte är begränsat till sådant som formellt har åberopats som bevisning. Även handlingar som lagts fram sakframställningsvis ska beaktas. Detta blir särskilt relevant i mål med omfattande skriftligt material, såsom avtal, tilläggsavtal, fakturor, mejlkorrespondens och annan dokumentation. Det finns dock flera processuella fördelar med att uttryckligen åberopa handlingar som bevisning och att ange tydliga bevisteman. HD ger också vägledning om hur parterna bör åberopa sin bevisning (se särskilt punkt 14 ff. i domen).

Högsta domstolens avgörande T 8371–24, 2026-07-09, ”Innovationen”

Vid avtalsbrott har den skadelidande parten som utgångspunkt rätt till skadestånd motsvarande det positiva kontraktsintresset. Parten ska försättas i samma ekonomiska läge som om avtalet hade fullgjorts. Att utreda vad som skulle ha hänt om ett avtalsbrott inte hade inträffat kan vara förenat med betydande svårigheter. Frågan ställdes på sin spets i det aktuella målet, där HD behövde fastställa ett hypotetiskt händelseförlopp för att bedöma skadeståndsskyldigheten till följd av avtalsbrott. Frågor om bevisbörda och beviskrav aktualiserades också.

Bakgrunden var sådan att ett par drog sig ur förvärvet av en bostadsrätt och ingick ett hävningsavtal med bostadsrättsföreningen. Enligt avtalet skullebostadsrättsföreningen upplåta bostadsrätten till en annan köpare medan paret skulle svara för föreningens eventuella skada. Bostadsrättsföreningen lät emellertid den nya köparen tillträda bostadsrätten utan att betala för den, vilket var i strid med hävningsavtalet. Den nya köparen sålde sedan bostadsrätten vidare till ett lägre pris. Paret väckte skadeståndstalan mot bostadsrättsföreningen och anförde att den hade brutit mot hävningsavtalet genom att medge tillträde utan betalning.

HD konstaterade att hypotetiska prövningar av detta slag är förenade med bedömningssvårigheter. Problematiken består i att det är omöjligt att bevisa hur en person skulle ha handlat under andra omständigheter än de verkliga. Vid hypotetiska prövningar är det de omständigheter som ligger till grund för antaganden om en möjlig händelseutveckling som kan bevisas. I skadeståndsmål är utgångspunkten att beviskravet styrkt gäller och att bevisbördan åligger den part som påstår sig ha lidit skada. Med hänsyn till vilka möjligheter parterna har att säkra bevisning kan det ibland vara motiverat med en omkastad bevisbörda eller ett sänkt beviskrav. HD framhöll emellertid att hypotetiska led inte i sig kan utgöra skäl för bevislättnad. I det aktuella målet var den nya köparens betalningsförmåga vid tillträdet central. Paret fick kännedom om upplåtelsen först närmare två år senare och hade därmed gått miste om möjligheten att säkra bevisning i anslutning till tillträdet. HD fann att bevisbördan skulle ligga kvar hos paret men att beviskravet skulle sänkas.

Avgörandet ger värdefull vägledning avseende de bevisfrågor som uppkommer vid bedömningen av hypotetiska händelseförlopp i skadeståndsmål. Att bedömningen innehåller ett hypotetiskt led medför inte i sig ett sänkt beviskrav, men det stänger heller inte dörren för en bevislättnad beroende på omständigheterna. Den som kräver skadestånd för avtalsbrott bör särskilt beakta vilka möjligheter respektive part har haft att säkra bevisning.

Högsta domstolens avgörande T 2545–25, 2026-09-09, ”Bilbranden i Malmö”

Målet rörde tvist om försäkringsersättning mellan en försäkringstagare och IF Skadeförsäkring AB. Försäkringstagarens personbil hade totalförstörts i en brand anlagd av tredje man. IF motsatte sig att betala ut ersättningen med hänvisning till risken för att bolagets anställda därigenom skulle göra sig skyldiga till näringspenningtvätt. Frågan som aktualiserades var under vilka förutsättningar ett försäkringsbolag kan vägra att betala ut försäkringsersättning på denna grund.

HD konstaterade att försäkringstagaren i och för sig hade rätt till ersättning för skadan. När ett försäkringsbolag har godtagit att ett försäkringsfall föreligger är utgångspunkten att bolaget har en avtalsrättslig förpliktelse att betala ut ersättning. IF gjorde dock gällande att det skäligen kunde antas att försäkringstagaren hade begärt ersättning i syfte att dölja att den försäkrade bilen härrörde från brott eller brottslig verksamhet. Försäkringstagaren invände att omständigheterna kring branden inte skulle tillmätas någon betydelse, eftersom försäkringsbolaget redan hade godtagit att ett försäkringsfall förelåg. HD konstaterade att det förhållandet att försäkringsbolaget hade godtagit att försäkringsfall föreligger inte ska innebära att bolaget har erkänt några faktiska omständigheter kopplade till branden. HD kom fram till att det vid en objektiv bedömning utifrån försäkringsbolagets position skäligen kunde antas att åtgärden att begära ersättning hade vidtagits i penningtvättssyfte. Omständigheterna var så kvalificerade och förenade med sådana riskmoment att en utbetalning från bolagets sida skulle innebära ett klandervärt risktagande. De anställda som handlade ärendet måste också ha varit medvetna om dessa omständigheter. Deras uppsåt vid en utbetalning skulle därmed omfatta de omständigheter som gjorde risktagandet klandervärt.

Avgörandet understryker vikten av att försäkringsbolag noggrant utreder och bedömer omständigheterna i det enskilda fallet innan de tar ställning till om försäkringsersättning ska betalas ut eller inte.